Innan jag blev mamma så kunde jag aldrig föreställa mig denna ständiga oro. Jag kommer så väl ihåg min mammas ordspråk som hon jämnt sa.
– Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Det får mig att fundera ofta, om jag oroar mig så här för min lille son nu, hur ska det inte bli när han blir äldre? Ibland funderar man om man är ensam att känna sig så här. Går man på mammagrupper, ja då får man bara höra hur bra allt är och hur fantastiskt allt är. Frågorna haglar till en.
Anna, har han börjat gå? Nä men har han inte det!
Anna, hur äter han? Sover han om natten?
Jobbar du lika mycket fortfarande? m.m.
Ibland frågar jag, men hörrni upplever ni en oro ibland? Nej får jag i körsång tillbaka. Man känner ibland sig nedstämnd när man åker hem från dessa mammagrupper och varje gång jag har varit där så ångrar jag mig att jag ens åkte dit. Snabbt brukar jag lägga det åt sidan och fokusera på mitt igen och köra mitt race.
Jag kan själv skriva under och våga erkänna att jag fortfarande kan smyga in i sovrummet för att lyssna om han andas när han sover. Jag tyckte det var jobbigt med den första förkylningen, när han var två månader och inte kunde tala om vad som var fel eller var han hade ont. När första magsjukan slog till och han hade 40 graders feber i flera dagar. När vi åkte till barnkliniken för att kolla hans utslag och , när jag fick veta att man då upptäckte ett blåsljud på hans lilla hjärta. Ja allt sånt är jobbigt, man vill att sina barn ska må bra och vara friska.
Jag kan ibland känna rädsla att han rycks bort ifrån mig och att något ska hända honom. Jag kan oroa mig lite nu när han ska börja på dagis. Jag skäms inte att säga att jag är tacksam att han finns i mitt liv och jag brukar knäppa händerna och tacka högre makter för att han kom till oss.
Sen om jag då är den enda i hela världen som känner såhär ibland, ja då får det väl vara så, det bjuder jag på isånafall.
Anna