Vad skulle jag göra utan mina grannar och min närmaste vän som alltid ställer upp och hjälper mig med barnpassning? Helt plötsligt har man fått släppa stoltheten och måste våga be om hjälp, inte för att jag tidigare har haft svårt att be om hjälp, men just att våga söka stöd hos andra är inte alltid lätt, man vill inte störa andra.
När Asterix föddes och jag började växa in i mammarollen så insåg jag ganska snabbt att det är nog dags att börja skola in honom hos kommande barnvakter. Jag visste om att jag skulle börja jobba när Asterix var fyra månader och jobba några månader för att sen gå på mammaledighet igen. Jag visste även då att det kommer att finnas ett stort behov av hjälp för att jag skulle kunna ro mina uppdrag iland oavsett om jag var mammaledig eller inte. Det har gått jättebra med allt, allt har rullat på för oss. Nu idag har mitt beslut att våga be om hjälp blivit en viktig del i mitt jobb och privatliv. Jag är glad att tog mig modet att våga be om hjälp, annars skulle jag inte kunna jobba eller engagera mig i uppdrag som jag gör idag. Ibland funkar det inte att ta med mig honom på möten och då måste jag lösa det på något sätt.
Jag tror någonstans att mamma hade ett finger med i spelet när köpet av mitt hus blev klart, hon satt nog på en stol uppe i himlen och pekade, där ska Anna bo. Nära till underbara grannar som kommer att ge henne det stöd hon behöver för att kunna vara i karriären trots att hon blir mamma. En mor känner sina barn.
Jag brukar ofta tala om min tacksamhet till dem som hjälper mig, det vill jag göra även här och jag vill även säga att när inte det naturliga nätverket finns nära en som består av mormor, morfar, mostrar, morbröder, då får man hitta andra vägar. Allt går att lösa bara man vågar be om hjälp.
Annapanna