Det är mer än två år sedan mina älskade föräldrar gick bort. En kväll som denna, kvällen innan man ska åka upp till sitt föräldrarhem sitter jag fortfarande och väntar på att mamma ska ringa. Jag väntar att ringsignalen ljuder, att jag svarar i telefonen och i andra ändan hör jag glatt en röst (och standardfrasen när man svarade). -Hej pigan min = hej mammas älskling! Jag förväntar mig att få höra att du har fixat och donat inför våran vistelse, att skafferiet är påfyllt med all min favoritmat, att du har bäddat rent, att du har speciellt köpt en ostbågspåse bara för att du vet att jag älskar det. Jag saknar extra mycket din glädje över att få träffa ditt barnbarn. Jag förväntar mig att du ska be mig ringa imorgon när vi har passerat skylten Rödupp, ca två mil från vårat hus i Överkalix kommun, detta bara för att du vill att maten ska vara klar när vi kommer fram och bordet ska vara dukat och klart. Jag förväntar mig även det där lilla gnabbet som man kan ha mellan mor och dotter innan vi avslutar samtalet, gnabbet om att jag måste ge min son ordentligt med mat så att han växer och att jag måste ge hunden likaså bra mat.
Jag stirrar på telefonen just nu och inser att den kommer inte att ringa och allt det jag önskar att du skulle säga till mig ikväll är minnen som finns i mitt hjärta, minnen om dig och hur du var och vad du sa. Jag är glad att vi har behållit huset och jag är glad att få åka hem igen imorgon. Men tyvärr ditt glada ansikte kommer inte att möta mig på farstubron och skafferiet kommer att gapa tomt och telefonen lär inte inte ringa ikväll, inte iallafall på riktigt, men i drömmen min.
Vi ses imorgon Vallsjärv, Paradiset i Norr!