Telefonen ringde i dag den 2 november, jag svarar och hör min sambos röst:
-Sitter du ner, Sally är såld, jag visste inte om jag vågade säga det nu i dag, men älskling så är det.
Jag blev stum, mållös och kände hur hjärtat börja slå. Tankarna for genom huvudet och jag hann till och med tänka. NEJ, jag säljer henne inte, du får ringa och säga att hon är inte till salu.
För er som inte känner mig förstår jag att detta låter helt sjukt, men jag har en kärlek till döda ting. Ja, hur knäppt det än låter. Och i detta fall är Sally, min före detta Sportster 883 speciell. Hon är döpt efter min mamma som hette Sally och hon var dessutom engagerad i köpet av Sally, jag kände att det var vi två och att mamma fanns med mig när jag körde med min mc.
Jag sa tyst till mig själv under denna dryga minut:
Fina du, tack för alla mil som vi har kört tillsammans, tack för att troget lyssnade på mina tankar, tack för att du stod ut med mig när jag fick mina ideér att åka på alla kringelvägar vi har åkt, tack för att du många gånger gjorde så att min saknad efter mamma blev ett med naturen när vi rullade mil efter mil.
Jag visste att det skulle bli lätt att sälja dig, för du är så snygg, välskött och tillfixad.
Men, det är dags att gå vidare och jag inser att det är nu. Jag tänkte även-vad skulle mamma ha sagt. Jo, hennes svar hade blivit sälj henne för guds-skull, du vill ju ha en ny Sally som passar dig. Livet går vidare och det är dags nu att släppa taget.
Mitt svar blev: Okej sälj henne, detta tar jag som ett tecken. Att hon säljs på dagen innan Alla helgona, den dagen för fyra år sedan som mamma blev allvarligt sjuk och tre dagar senare somnade in. Det tar jag som ett tecken, att nu är det dags att släppa greppet om min mc och börja gå vidare efter en ny väg. För mamma finns inom mig i mitt hjärta och i min atankar. Inte i en mc.